....också känns det som. Nu ska jag gnälla lite och tycka synd om mig själv. Ni behöver inte läsa om ni inte vill men jag måste få tycka lite synd om mig själv och undra varför det skulle hända mig.....

Idag körde bästa Sara in mig till sjukhuset och jag var där strax före åtta. Anmälde mig och runt halv nio fick jag reda på att jag skulle börja förberedas för operation och att jag stod som nummer två på oplistan. Skönt att slippa vänta (och fasta) lika länge som igår. Klädde på mig snygga sjukhusskjortan, strumpor och tvättade handen/armen. Hann ligga och läsa en stund innan jag rullades upp till operation. Där fick jag reda på att jag skulle sövas. En bra sak med dagen för jag var inte helt bekväm med gårdagens förslag att operera med lokalbedövning.

Rullades in på op och sköterskor och diverse personal presenterade sig. Jag fick av läkaren veta att man skulle operera in ett stift genom leden för att fästa den i benet så att den skulle fixeras i rätt läge så att mjukdelar, senor, ledkapsel och annat skulle få en chans att läka ihop. Leden är rejält trasig  men kroppen har en god förmåga att läka ihop och tummen kommer att fungera igen även om leden aldrig blir sig lik. Troligen kommer det att bildas en del ärrvävnad som gör att leden kommer att vara stelare än förut. Tummen kommer också att vara gipsad under minst sex veckor och jag får räkna med tio till tolv veckor innan jag kan belasta handen fullt ut. Om två veckor ska jag tillbaka för stygntagning och omläggning av gips och om sex veckor tar man bort stiftet och gipset. Personalen förberedde för operation och jag fick flytta över till operationssängen. De satte nålar och sedan fick jag ett starkt smärtstillande medel som gjorde mig alldeles yr. Sedan sa de åt mig att tänka på något fint och bra därefter somnade jag strax före tio.....

....och vaknade på uppvaket runt halv tolv. Jag mådde bra men låg halvt borta ytterligare en timme. Runt halv två var jag så pigg att jag fick åka upp på avdelningen igen. På avdelningen frågade de om jag ville ha att något att dricka. Egentligen var jag inte sugen men jag drack först ett glas vatten och sedan ett glas saft. Fastade ju under gårdagen och var säkert låg på både vätska och blodsocker. Efter en stund fick jag en kopp te och en macka. Var fortfarande yr och trött men mådde ändå ganska bra. Det var en skön trötthet på något sätt. Ringde Sara och Stefan och berättade att allt gått bra. Läkaren var också upp och berättade lite om operationen.

Fick gå upp och klä på mig och gå på toa, fortfarande yr men det gick bra. Satt en stund i fåtöljerna och en stund mådde jag faktiskt lite dåligt. Lade upp fötterna och blundade lite och efter en stund kändes det något bättre. Bestämde mig för att äta något i väntan på att Sara skulle hämta mig och beställde en paj i cafeterian. Det var det äckligaste som jag ätit men jag försökte peta i mig halva i alla fall och jag drack en halv liter cola. Hann äta en kexchoklad och dricka ytterligare en cola medan jag väntade på "frugan". Jag var inte i skick att gå någonstans och var fortfarande trött och yr när Sara kom. 

På vägen hem tyckte jag lite synd om mig själv. Jag behövde inte det här också....Jag mår fortfarande inte bra efter min utmattningsdepression. Absolut mår jag bättre och kan ha bra stunder, men jag har fortfarande inte vaknat en morgon och känt att idag är en bra dag och varit så där lycklig för stunden. Jag har ju planerat att gå tillbaka till jobbet i september eller oktober. Redan nu har jag börjat varva upp och utfört flera aktiviteter med hästarna än vad jag egentligen varit mogen för, vilket i viss mån varit roligt men som också tagit energi och jag har haft svårt att bara vara i stunden.

Det här behövde jag inte också....Jag har också börjat inse att skadan är värre än vad jag först trodde i min enfald där på akuten när tummen drogs rätt med ett plopp och jag trodde jag var frisk. Tummen har en stark led och det är mycket som går sönder när den slits ur led med hjälp av 650 kg häst. Konvalescensen är längre än för ett brutet ben och leden kommer inte att bli som förut. Det kommer också att ta tid att träna upp handen till full styrka igen. Först efter tio till tolv  veckor får jag belasta den fullt ut. Jag räknar inte med att sitta i sadeln igen förrän om 3-4 månader. En världsålder om man frågar mig som som längst låtit bli att rida några veckor under sommaren (om man bortser från Linneas graviditet och födsel då jag tog en längre paus).Tänk om jag inte kommer att kunna rida som förut alls?

Jag försöker se det positiva i det hela och inte deppa ihop. Trots allt så är jag tacksam för:

- Att Sibban klev bakåt och inte kastade sig och att hon snällt gick på efteråt och stod still.

- Att tränset som jag fastnat i gick sönder. 

- Att jag har handen kvar....Jag stod på samma sida bommen som Sibban men hade armen runt bommen när jag höll i hästen och hon backade.

- Att jag kommer att kunna använda handen och tummen igen om än med en stelhet i leden

- Att jag än så länge inte har speciellt ont efter operationen.

- Att det troligen blir lättare att acceptera min sjukskrivning och kanske hjälper det mig att vara mer här och nu. Jag ska ju ta det lugnt och ha armen i högläge. Då kan jag inte tvinga mig själv att göra saker som jag egentligen inte orkar men som jag tycker att jag måste klara av efter så lång sjukskrivning och ledighet.

Jag har lovat mig själv och Sara/Stefan att hålla mig ifrån hästarna under de första två veckorna. Får se om jag klarar det. Redan nu har jag lite ångest för att Sibban får så lång vila och för att jag inte kommer att kunna motionera/rida till Linneas ponnyer. Egentligen skulle jag vilja lämna bort Sibban 1-2 månader för att inte vilan ska bli så lång men plånboken är inte så fet när man är sjukskriven... 

Så färdig gnällt för stunden......