alotofhorses

Alla inlägg under maj 2013

Av Lotta Jansson - 28 maj 2013 16:41

Nu har det gått några dagar sedan olyckan och operationen. Tänk vad låst man är med en hand! Kan knappt knäppa byxorna när man varit på toa utan hjälp. Är i alla fall tacksam för att det är vänsterhanden som är obrukbar och inte höger! Jag har inte ont så länge jag vilar handen och det känns också bra. Hästarna har jag lovat att hålla mig ifrån och det har gått ganska bra. Stefan och Gunnar sköter det mesta och jag försöker låta bli. Det gör faktiskt ingenting att de inte mockar på samma sätt som jag eller att stallgången inte sopas. Jorden fortsätter att snurra ändå!


Igår kom grannens kalvar på rymmen och valde att passera vår hästhage på vägen....Det är Zaba som leder min lilla stoflock numera och hon är inte alls en lika självklar och trygg ledare som Stina. Sibban, min alldeles egen dramaqueen, var naturligtvis tvungen att reagera kraftigt på besöket (jag menar hon har ju bara sett kor varje dag sedan hon flyttade hit för två år sedan) och drog iväg i full fart. När staketet kom hoppade hon helt sonika över (1.20) och de andra två följde efter och sedan bar det iväg i sken längs Ekebyvägen. Stefan såg när de hoppade och han efter på cykeln. Först 2 kilometer senare kom han ikapp tre trötta hästar och lyckades fånga in Sibban. Hemåt gick det långsamt, men det ska vara min dramaqueen som ser till så att det händer något här på gården.....


Appropå Sibban och min skada har jag bestämt mig för att börja med att släppa henne på sommarbete i två månader. Då vet jag mer om hur det känns i handen och hur lång konvalescens det är kvar innan jag får börja rida igen. Sibban är en av de svåraste hästar som jag har ägt och ridit och troligen samtidigt den bästa. Massor med power och go men samtidigt lite vass och med stor känslighet och vilja att göra rätt. Allt händer snabbt när det händer och sätter man press på henne så misstänker jag att hon kan bli Rödhårig på riktigt. Jag är enormt tacksam för alla som erbjudit sig att rida henne åt mig men jag är rädd om mina vänner och börjar därför med att ställa av henne. Jag lovar att höra av mig om jag behöver hjälp efter de här två månaderna och jag uppskattar verkligen er som vill ställa upp och hjälpa mig. Kram på er alla!!!!


Några som har fått ställa upp redan är Nettan och Anna. Vi har ett fint litet diplomsto här för beäckning med Diablo. Sockersöta Pinglan betäcktes direkt när hon kom hit, och idag visade hon brunst igen. Anna var här och Nettan på väg hit så jag tänkte utnyttja mina fina vänner och prova betäcka Pinglan igen. Pinglan var brunstig och kissade så det skvätte. Anna höll stoet och Nettan Diablo.


 


Diablo var lite ivrig och när jag handbetäcker brukar jag hjälpa till att styra lite och hålla undan svansen. För Nettan var det ju första gången och det är inte så lätt att hålla rätt på allt. Naturligtvis kunde jag inte bara stå där och se på....Jag skulle bara hjälpa till med styrningen och svansen lite och precis då skvätter Pinglan...och prickar min bandagerade, gipsade hand. Vet ni vad brunstkiss luktar? Ganska mycket och inte parfym precis...


 


Ner till vårdcentralen för att be dem lägga om bandaget. Där var det massor med folk och efter lite diskussion med en undersköterska bestämde vi oss för att åka in till handkrurgen istället. Jag gick där med min parfymerade hand och jag erkänner att det var lite pinsamt att berätta vad jag gjort. Handen blev i alla fall omlagd och luktar numera gott igen....men ganska många onödiga timmar gick åt för att jag inte kunde låta bli att lägga mig i. Fick ju i alla fall se hur handen såg ut och det stack ut en liten metallpinne där de satt fast leden. Vad de är duktiga ändå läkarna.


Nu lovar jag att överlämna betäckningarna till andra....eller i alla fall förse handen med en påse......




ANNONS
Av Lotta Jansson - 24 maj 2013 18:34

....också känns det som. Nu ska jag gnälla lite och tycka synd om mig själv. Ni behöver inte läsa om ni inte vill men jag måste få tycka lite synd om mig själv och undra varför det skulle hända mig.....


Idag körde bästa Sara in mig till sjukhuset och jag var där strax före åtta. Anmälde mig och runt halv nio fick jag reda på att jag skulle börja förberedas för operation och att jag stod som nummer två på oplistan. Skönt att slippa vänta (och fasta) lika länge som igår. Klädde på mig snygga sjukhusskjortan, strumpor och tvättade handen/armen. Hann ligga och läsa en stund innan jag rullades upp till operation. Där fick jag reda på att jag skulle sövas. En bra sak med dagen för jag var inte helt bekväm med gårdagens förslag att operera med lokalbedövning.


Rullades in på op och sköterskor och diverse personal presenterade sig. Jag fick av läkaren veta att man skulle operera in ett stift genom leden för att fästa den i benet så att den skulle fixeras i rätt läge så att mjukdelar, senor, ledkapsel och annat skulle få en chans att läka ihop. Leden är rejält trasig  men kroppen har en god förmåga att läka ihop och tummen kommer att fungera igen även om leden aldrig blir sig lik. Troligen kommer det att bildas en del ärrvävnad som gör att leden kommer att vara stelare än förut. Tummen kommer också att vara gipsad under minst sex veckor och jag får räkna med tio till tolv veckor innan jag kan belasta handen fullt ut. Om två veckor ska jag tillbaka för stygntagning och omläggning av gips och om sex veckor tar man bort stiftet och gipset. Personalen förberedde för operation och jag fick flytta över till operationssängen. De satte nålar och sedan fick jag ett starkt smärtstillande medel som gjorde mig alldeles yr. Sedan sa de åt mig att tänka på något fint och bra därefter somnade jag strax före tio.....


....och vaknade på uppvaket runt halv tolv. Jag mådde bra men låg halvt borta ytterligare en timme. Runt halv två var jag så pigg att jag fick åka upp på avdelningen igen. På avdelningen frågade de om jag ville ha att något att dricka. Egentligen var jag inte sugen men jag drack först ett glas vatten och sedan ett glas saft. Fastade ju under gårdagen och var säkert låg på både vätska och blodsocker. Efter en stund fick jag en kopp te och en macka. Var fortfarande yr och trött men mådde ändå ganska bra. Det var en skön trötthet på något sätt. Ringde Sara och Stefan och berättade att allt gått bra. Läkaren var också upp och berättade lite om operationen.


Fick gå upp och klä på mig och gå på toa, fortfarande yr men det gick bra. Satt en stund i fåtöljerna och en stund mådde jag faktiskt lite dåligt. Lade upp fötterna och blundade lite och efter en stund kändes det något bättre. Bestämde mig för att äta något i väntan på att Sara skulle hämta mig och beställde en paj i cafeterian. Det var det äckligaste som jag ätit men jag försökte peta i mig halva i alla fall och jag drack en halv liter cola. Hann äta en kexchoklad och dricka ytterligare en cola medan jag väntade på "frugan". Jag var inte i skick att gå någonstans och var fortfarande trött och yr när Sara kom. 


På vägen hem tyckte jag lite synd om mig själv. Jag behövde inte det här också....Jag mår fortfarande inte bra efter min utmattningsdepression. Absolut mår jag bättre och kan ha bra stunder, men jag har fortfarande inte vaknat en morgon och känt att idag är en bra dag och varit så där lycklig för stunden. Jag har ju planerat att gå tillbaka till jobbet i september eller oktober. Redan nu har jag börjat varva upp och utfört flera aktiviteter med hästarna än vad jag egentligen varit mogen för, vilket i viss mån varit roligt men som också tagit energi och jag har haft svårt att bara vara i stunden.


Det här behövde jag inte också....Jag har också börjat inse att skadan är värre än vad jag först trodde i min enfald där på akuten när tummen drogs rätt med ett plopp och jag trodde jag var frisk. Tummen har en stark led och det är mycket som går sönder när den slits ur led med hjälp av 650 kg häst. Konvalescensen är längre än för ett brutet ben och leden kommer inte att bli som förut. Det kommer också att ta tid att träna upp handen till full styrka igen. Först efter tio till tolv  veckor får jag belasta den fullt ut. Jag räknar inte med att sitta i sadeln igen förrän om 3-4 månader. En världsålder om man frågar mig som som längst låtit bli att rida några veckor under sommaren (om man bortser från Linneas graviditet och födsel då jag tog en längre paus).Tänk om jag inte kommer att kunna rida som förut alls?


Jag försöker se det positiva i det hela och inte deppa ihop. Trots allt så är jag tacksam för:


- Att Sibban klev bakåt och inte kastade sig och att hon snällt gick på efteråt och stod still.

- Att tränset som jag fastnat i gick sönder. 

- Att jag har handen kvar....Jag stod på samma sida bommen som Sibban men hade armen runt bommen när jag höll i hästen och hon backade.

- Att jag kommer att kunna använda handen och tummen igen om än med en stelhet i leden

- Att jag än så länge inte har speciellt ont efter operationen.

- Att det troligen blir lättare att acceptera min sjukskrivning och kanske hjälper det mig att vara mer här och nu. Jag ska ju ta det lugnt och ha armen i högläge. Då kan jag inte tvinga mig själv att göra saker som jag egentligen inte orkar men som jag tycker att jag måste klara av efter så lång sjukskrivning och ledighet.


Jag har lovat mig själv och Sara/Stefan att hålla mig ifrån hästarna under de första två veckorna. Får se om jag klarar det. Redan nu har jag lite ångest för att Sibban får så lång vila och för att jag inte kommer att kunna motionera/rida till Linneas ponnyer. Egentligen skulle jag vilja lämna bort Sibban 1-2 månader för att inte vilan ska bli så lång men plånboken är inte så fet när man är sjukskriven... 


Så färdig gnällt för stunden......






ANNONS
Av Lotta Jansson - 23 maj 2013 20:13

I tisdags hade jag fått en reservplats för Ylva på Tuthammaren. Stefan hjälpte mig att lasta och Sibban gick snällt på transporten. Resan till träningen var inte lugn. Sibban galopperade i svängarna och stod och vägde fram och tillbaka, inte alls hennes vanliga beteende. När jag lastade ur satt sadeln på tre kvart och hon hade trampat av sig en baksko. Nästa gång provar vi att åka utan att sadla först och fungerar inte det kommer jag att plocka bort mellanväggen och låta henne åka brett.


Ylva kände igen Sibban och vi började med att trava på fyrkantspåret. Jag fick rida en långsammare takt och när hon travade långsammare försiktigt be om lite mer energi i traven utan att få en snabbare takt. Därefter provade vi att rida skänkelvikningar på förlängda hörnlinjen. Sibban flyttade inte riktigt undan skänkeln och vi fick göra skänkelvikningarna längs väggen istället och förstärka med spöet på stöveln. Hon var jätteduktig och jobbade fint.


Efter det galopperade vi. Sibban har emellanåt visat tendenser till att gapa och lägga sig i handen (så har hon varit sedan hon reds in). Hon började bli trött och då kom det beteendet särskilt i höger galoppen. Enligt Ylva så är det beteendet no, no och kan lätt bli en ovana om jag tillåter henne att göra så. När hon gör det ska jag hålla kvar stödet och lägga på mer ben. Då blev Sibban istället lite väl lätt i handen och vi fick jobba för att hitta det lätta stödet och suget i handen.


I galoppfattningarna har jag hittills ökat traven och fattat galopp ur ett högre travtempo. Nu var det dags att börja göra "riktiga" galoppfattningar. Jag skulle ge hjälpen och be om galopp utan att Sibban ökade travtakten. Först hade jag för bråttom och vi fick några urusla fattningar där hon slängtravade in i galoppen. Om hon ökar traven minska takten och gör om fattningen tills hon fattar galopp. Ta det lugnt. Det gör ingenting att hon inte galopperar på första försöket. Sibban som ju är en känslig rödhårig dam blev stressad av att inte riktigt förstå vad jag menade och tjurade lite mot skänklarna. Det var på ren svenska skitsvårt men efter en stund så fick jag till några fattningar i varje varv som var okej och då gav vi oss. Tror att Sibban är en av de mest svårridna hästarna som jag haft. Otroligt känslig med mycket vilja men också med låg toleransnivå för fel från ryttaren och en hel del humör under den snälla fasaden. Det är det som gör att hon är så otroligt rolig att rida men också anledningen till att jag är försiktig med att sätta upp andra ryttare på henne. I love my horse! Hon var hur duktig som helst på träningen.


När jag var färdig så fanns det ingen på plats som kunde hjälpa mig att lasta. Ylva hade en lektion till och jag ville inte vänta 45 minuter på lasthjälp. Aja, jag provar väl att lasta själv. Sibban gick på snällt och jag klev under bommen för att sätta fast henne då hon backade. På något sätt fastnade jag med vänster handen i tränset och Sibban klev bakåt. Jag kände direkt att något gått fel. Sibban stannade halvvägs av transporten och tränset hade gått sönder (som tur är annars hade jag troligen skadat mig mer). Det hade nog gjort ont på henne också för hon visade inga tendenser till att backa ut så jag lastade in henne igen och satte på grimman och satte för bakluckan. Jag fixade inte att ta av tränset så det fick sitta på på tre kvart och jag åkte hemåt. Ringde Stefan och förberedde honom på att jag nog måste in till akuten. Han tog med sig Gunnar och mötte upp mig i Vallby. Hemma väntade Anna för att hjälpa Gunnar med urlastningen.


Själva åkte jag och Stefan till akuten. Där blev det några timmars väntan innan vi fick gå upp på röntgen. Ingenting visade sig vara brutet men det var en ovanlig skada. Läkaren lade en lokalbedövning och tryckte tillbaka leden igen. Jag som ju sett på TV att när man får tex axeln ur led så trycker man tillbaka den och sedan fungerar den igen trodde att jag skulle få åka hem direkt. Det gjorde inte ont eftersom jag fått bedövning....Tack så mycket då åker vi hem nu då...Vänta sa läkaren. Först ska du gipsas och sedan ska vi ta nya röntgenplåtar....Ooops det var kanske inte en så banal skada trots allt. Räkna med ett par veckor i gips och sedan en skena för att hålla leden på plats. Om ledband och sådant är uttöjda kanske det krävs en operation....


Dagen efter ringde de från handkirurgen. De hade bestämt sig för att operera in ett stift som håller tummen stilla och som fixerar leden. Jag var välkommen dagen därpå klockan nio och skulle vara fastande. Snälla Nettan lovade att hjälpa till med utsläpp av hästar och fölunge och Sara skjutsade in mig till sjukhuset. Där har jag suttit hela dagen och väntat på min operation som ju inte fanns med på listan och som stod lägst i prioritet. När klockan var 15 och jag hade läst alla tidningar (ja, tom Fantomen, Kalle Anka och Buster) och löst det jag kunde i korsordstidningen var jag ganska så hungrig. En och en halv bok senare (klockan halv fem) fick jag veta att de inte hann med mig utan att jag var välkommen tillbaka dagen efter. När snälla Sara hämtat mig och jag fick äta en hamburgare på Max för att stilla den värsta hungern kände jag mig lite bättre till mods även om jag var galet trött efter en dag i väntrummet. Nu ska jag duscha och sedan tillbaka till sjukhuset imorgon igen. Hoppas jag får göra operationen då! Vad skulle jag göra utan mitt fantastiska kontaktnät som ställer upp? Tack Gunnar, Stefan, barnen, Nettan, Anna och Sara för att ni finns i mitt liv. Jag älskar er alla!

Av Lotta Jansson - 19 maj 2013 14:13

Igår när jag tog in Stina och bebis från hagen visade hon tydligt att något inte var som det skulle. Först ratade hon kraftfodret och sedan bukandades hon och visade tydliga tecken på kolik. Ville lägga sig ner för att sedan ställa sig igen. Titta på magen och hon hade den där bekymrade blicken i ögonen. Dock bajsade hon två högar ganska direkt så förstoppad var hon inte. Älskade Stina vännen vad jag tycker att det är jobbigt när allt inte är som det ska. Jag grät faktiskt en liten tår när jag promenerade med henne längs vägen och känner mig sorgsen även nu dagen efter.


Konsulterade världens bästa Cecilia och bestämde oss för att promenera en stund för att se om det släppte. Fölis var i boxen under tiden och med jämna intervall gick vi tillbaka till boxen för att han skulle få lite mammatid och tröstsnutte. När koliksymptomen blev värre ringde vi distriktsveterinären som hade ett akutfall först innan hon kunde komma. Stina blev sämre och tröttare men kanske 10-15 minuter innan veterinären kom piggade hon på sig lite. Från att ha haft i stort sett inga tarmljud hördes det ljud från magen igen. Inne i boxen lade sig Stina ner igen men denna gång låg hon still och rullade inte. Det kom också en jättefis. Bebis lade sig brevid för även han hade ju blivit trött av allt springande ut och in med mamma.


Veterinären kom och tempade henne (strax över 38) och tog pulsen (något förhöjd). Lyssnade sedan på henne och nu hade det börjat låta lite i magen. Stina fick kramplösande och strax därefter visade hon lite intresse för att äta hö igen. Jag halvandades ut och vi bestämde oss för att fortsätta med promenerandet och att vi skulle höras om hon blev sämre igen.


Efter en timme gick jag ut igen och då låg hon igen. Höet hade hon inte ätit speciellt mycket av och vattenhinken var orörd. Ut på promenad igen och denna gång var hon piggare. Rätt som det var visade hon intresse för gräset och vi gick och betade i 15-20 minuter. När Stina kom in i boxen igen var hon som vanligt. Svepte en halv hink med vatten och åt hungrigt av höet. Hade koll på dem i monitorn under natten och allt såg bra ut. Idag var hon som vanligt vid utsläpp. Puh, håll tummarna för att vi slipper koliken framöver.


Stina är ingen kolikhäst i vanliga fall. Hon har aldrig haft kolik "till vardags", men har vid tre av sina fyra dräktigheter haft problem med kolik efter fölningarna och behövt veterinär (vid den fjärde hade hon kvarbliven efterbörd, för någon slags veterinärräkning måste vi få vid fölning, gärna på en helgdag eller natt som denna gång). Jag hade gett henne slobber mash (som ska vara bra för kolikhästar) i förebyggande syfte i över en månad innan fölning och fortsatt nu efter. Denna gång har vädret varit bra och hon har kunnat gå ute och röra sig med fölungen. Förutom det har hon även fått lite olja för att "smörja systemet". Jag har verkligen försökt att förebygga kolik denna gång.


Jag ska inte ta några halvblodsföl på några år och har funderat på vad jag ska göra med Stina. Stina är min hjärtehäst och har haft det svårt i livet. Hon kan inte bara släppas ut i en lösdrift bland andra hästar vind för våg utan behöver kärlek och omvårdnad. Egoistisk och hönsmattig som jag är inbillar jag mig att hon inte kan ha det bra någon annanstans än hemma hos oss. Jag har annonserat ut henne men sedan har jag tagit bort annonsen igen. Det går inte att sälja en sådan häst som Fina Stina, hon ska inte behöva flytta runt mer utan förbli här hemma. Funderade först på att låta henne gå tom ett år och betäcka igen nästa. Men så kom koliken även denna gång efter fölningen och jag hade bestämt mig för att om hon hade  några komplikationer vid denna fölningen också så skulle jag inte betäcka henne igen alls, någonsin. Det kommer jag heller inte att göra och Lille O kommer att bli Stinas sista fölunge. Stina håller inte för att ridas på i någon större utsträckning. Jag har ju provat att sätta igång henne vid två tillfällen och båda slutade med att hon blev oren.


Älskade vän! Är jag egoistisk som funderar på att låta dig vandra vidare till Trappalanda efter att Lille O är avvand? Du kommer alltid att fattas mig och jag kommer aldrig att få en så trogen häst som du. Än behöver jag inte fatta beslutet, än kan jag ångra mig men tankarna finns där och sorgen med dem och tårarna som rinner.....


 



Av Lotta Jansson - 16 maj 2013 20:35

För sex dagar sedan fick Stina ett fint hingstföl. Kvällen innan hade juvren ökat och mellanrummet mellan juverhalvorna var i stort sett borta. När jag hade koll på monitorn så var hon orolig och vandrade en del. Runt halv tre lade hon sig ner och jag och Stefan gick ut. Det var en stor välväxt kille som tittade ut. Han var lite trött och det tog två timmar och en kvart innan han stod på benen för första gången. Trots att han som alla Stinas föl var långbent hittade han snutten ganska så snart och fick i sig den viktiga råmjölken. Stina släppte efterbörden normalt vilket var skönt då vi fått ta ut veterinär vid något tillfälle. 


Nu har lillkillen hunnit bli några dagar. Det är en cool kille som är otroligt snäll och lätthanterlig. Han leds till hagen varje dag och busar järnet i hagen. Troligen blir han skimmel som far sin. Några bilder på underverket:


Ett dygn gammal


     



Tre dagar:


       


Fem dagar:


       


Sex dagar gammal:


 


Jag tycker han är jättefin och är mycket nöjd med fina killen. Namnet ska börja på O och innehålla något med alkohol i (drink, sprit, vinsort osv). Än är det inte bestämt och ni får gärna lämna förslag :).









Av Lotta Jansson - 10 maj 2013 09:30

Ännu ett tidsinställt inlägg med uppdatering om Likören denna gång. 


I måndags tog vi träckprov på Sibban och Likören. De äldre hästarna tar vi ett samlingsprov på. I alla fall så bor ju Likören i lösdriften. Nettan var här och vi bestämde oss för att ta in henne i stallet och sedan lastträna för att hon förhoppningsvis bli lite nervös och bajsa. I stallet stod hon som ett ljus och lyfte alla fyra fötter som hon inte gjort något annat. Mysigt att bli borstad och ompysslad och hon var hur cool som helst = inget bajs.


Ut för att lastträna. Sist (för några månader sedan) var jag nöjd över att hon stod med båda fötterna på luckan. Jag lastar med tålamod och godishink på unghästarna och det brukar fungera bra. Efter liten stunds betänketid och sug efter godishinken stod Likören på luckan med frambenen. Berömde henne och backade sedan ner henne från luckan. Gjorde om några gånger och för varje gång gick vi lite längre in i transporten. Gav oss när hon nästan varit helt inne två gånger. Duktig tjej men nervös? Nope = inget bajs.


Vad ska vi göra nu då? Vi kan ju prova att longera henne några varv. Det har vi gjort vid två tillfällen och sist bajsade hon en gång. Sagt och gjort tog ner henne till ridbanan och byggde en halv longeringsring och longerade några varv i skritt och trav. Hon var precis som förra  gången lite halvseg och förstod inte att gå fram för pisken men det blir något bättre för varje gång. Likören var hur lugn som helst = inget bajs. 


Tog upp henne i stallet igen och mockade ur en av boxarna. Släppte in henne i den och hämtade Sibban för att rida på ridbanan (bilder och film i ett tidigare inlägg). När vi gjort klart Sibban hade Likören bajsat. Var hon nervös? Nej, men troligen bajsnödig. 


Visst är det härligt med coola hästar. Nettan frågade hur det kommer sig att alla mina hästar är så lugna och coola. Det vet jag inte riktigt men jag tror på receptet hästkompisar, stora hagar och mycket grovfoder. Sedan är jag konsekvent när jag hanterar och rider hästarna. Har några regler och dessa får de lära sig från början och det är att de inte får kliva över människor eller bita eller sparka. De ska stå still när jag binder upp dem. I ridningen löser jag det mesta framåt och ser till så att de är framme för skänkeln. Antar att det är mitt recept för att få coola hästar. Likören har jag i alla fall lyckats med....Det var en trött och nöjd tjej som stod och sov i lösdriften efteråt. Lilla hjärtat.....Några bilder på tösen. Än har hon inte släppt all vinterpäls men hon är ganska fin ändå: 


       

Av Lotta Jansson - 9 maj 2013 09:30

När det här inlägget publiceras är vi på UPK på Pay&Jump med Rainy och Linnea. Deras andra och de ska starta 50 och 60 cm. Håll gärna en tumme för ekipaget!


Vi har experimenterat en del i betslingen på Rainy den senaste tiden. Linnea är liten och lätt och Rainy är stark som en björn. För några månader sedan stack ju Rainy när Linnea red ut henne (ett av mina värsta ögonblick som ponnymamma) och galopperade hem i full fart. I hoppningen har det också ibland gått för fort och då tyckte Linnea att det var läskigt eftersom hon hade skenturen hem i bakhuvudet. Vi hade fått med ett pessoabett med Rainy när vi köpte henne men hon var stark även på det och lade sig gärna på. Förutom det har vi provat ett rakt gummipelham men det gillade inte Rainy riktigt, hennes favoritbett är ett tredelat vanligt bett. När jag var på Hööks för några veckor sedan hittade jag ett tredelat babypelham som liknade Rainys vanliga bett. Jag köpte det och nu har Linnea ridit med det i hoppningen och vid uteritter och det fungerar så bra!


Det har lossnat rejält i hoppningen nu när hon känner att hon kan få stopp. Häromdagen hade de "höjdhoppning" på ridskolan. De satte upp en serie med två studds-ett galoppsprång-räcke och sedan höjde man räcket tills antingen ponnyn stoppade, rev eller att ryttaren inte ville hoppa högre. Här en liten snutt på Linnea och Rainy när hinderhöjden ligger på 80 cm:



Jag hade jättedåligt med ström på kameran så försöket på 90 cm fick jag inte med eftersom batteriet tog slut.


I lördags var det dags för Pay&Jump och Linnea red 50 cm. Första rundan tog hon det ganska lugnt och travade en del för att känna att hon hade kontroll. Det blev en felfri runda och ekipagets första rosett. Därefter red de klubbmästerskap där man skulle rida en bana först och sedan rida om samma bana en gång till och pricka sin egen tid. Här fick Linnea bättre flyt och vågade galoppera lite mer. Det skiljde bara tre sekunder mellan rundorna och det var duktigt gjort tyckte jag. Dock var det flera ekipage med mindre än en sekund mellan rundorna och Linnea och Rainy kom sjua. En film från klubbtävlingen:



I måndags hoppade de bana på lektionen och jag hade med kameran. Fick flera fina bilder på ekipagen. Först Linnea och Rainy:


       


Ebba och Chicco:


   


Wilma och Madonna:


   


Felicia och Tarzan:


   


Efter det har Rainy vilat en dag i hagen och idag skrittades hon ut en sväng. Duktiga fina ponnyn som Linnea är så otroligt förtjust i!




Av Lotta Jansson - 8 maj 2013 12:29

Nu har jag inte uppdaterat på någon vecka och jag tänkte göra en uppdatering per häst. Vi börjar med Sibban. I torsdags skulle vi åkt på träning för Cia. Sibban har blivit så duktig i lastningen att hon oftast går på utan lina och jag tänkte att jag provar väl att lasta själv. Någon gång måste ju vara den första. Lastade på henne men väl på transporten backade Sibban ut igen. Jag höll emot i grimskaftet och det gick av. Sibban började trava på gårdsplanen och sprang först upp till Diablo för att sedan trava ut på asfaltsvägen. Vi försökte stoppa henne men alla som känner Sibban vet att när hon väl börjat springa och varvat upp tar det en stund innan hon är klar. Lite Drama-Queen blir hon gärna vackra röd när någonting sådant här händer. När hon kommit en bit bort på asfaltsvägen vände hon och galopperade mot oss. Innan oss skulle hon göra en tvärvändning och det går inte att göra sådana så bra på asfalt och hon gick omkull. Upp igen och full kareta upp i hagen brevid hästarnas. Ingen hälta syntes när hon sprang. Jag stängde grindarna till hagen och Stefan gick efter Sibban. Hon hade lugnat ner sig men var svettig och hade skrapsår på båda haserna. Lastade på henne igen och åkte en kortare sväng innan hon fick gå in i boxen för någon hoppträning var det ingen ide att åka på med en trött bebishäst. Ibland händer saker och ting hastigt....


Innan vi åkte på dressyrträning han vi prova en Childeric Dac. Den var inte Sibban riktigt lika brydd över som den förra jag provade. Dock var den här för vid och hamnade på Sibbans bogblad vilket gjorde att det var svårt att svänga. När jag provat Childericen sadlade jag på min gamla Röösli och kortade stigbyglarna ett hål. Den kändes genast mycket bättre och Sibban slappnade av. Så nu har jag bestämt mig för att ha kvar min Röösli istället tills Sibban växer ur den. Däremot ska vi försöka hitta en ny hoppsadel. Kieffern som jag har är lite för trång men jag älskar denna gamla relik. Har superbra balans i den och lagom mycket stöd.


Sibban var lite tjock i alla fyra benen dagen efter sitt lilla drama och såren vätskade lite. Ingen hälta syntes i skritt och jag bestämde att hon skulle få en microvila över helgen. Vi klarade oss undan med bara förskräckelsen och det är jag otroligt glad över. I måndags när Nettan var här så red jag ett pass på ridbanan. Det blåste och Sibban var ganska så taggad i början av passet. Då vill hon absolut inte vänta på förhållningar utan helst älga iväg med stora steg. Valde därför att galoppera ganska så snart för att få bort lite överskottsenergi.


      

     


Red sedan ett lösgörande arbete där hon i traven skulle vänta på mig. Det fungerade fint och under det arbetet satt jag ner. Sibban kändes fin! Galoppen blir bättre och bättre. Tänk att för bara några månader sedan kunde hon inte galoppera genom en kortsida i vänster galoppen utan att slå om bak. Nu kan vi galoppera på volt! Nettan, bästa Nettan, var med och knäppte både kort och filmade en hel del. Därav bildbomben ;).


      


Och en liten film på min vackra duktiga 4 åring:



Igår vilade Sibban och idag kom Anna med Royal och vi hoppade gymnastikhoppning. 4 studds och en oxer blev det till slut. Sibban skötte sig med den äran och tyckte det var KUUUUL! Bjuder fint på allt jag styr på. Imorgon ska vi rida ut en sväng i skogen där det torkat upp efter all snösmältning. Vädret är underbart nu förresten. Sommarvärme och strålande soool! Me like!!! Ut mer i solen och må gott!!!



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se