...ungefär så kan man sammanfatta min träning för Anna igår. Jag tyckte att jag tittade upp men strax efter så var jag där igen med blicken i marken. Vi var flera hästar i ridhuset under träningen och för att planera min ridning inför hörnpasseringar och annat måste jag lyfta blicken men oj vad det var svårt. Det är ju en av mina akilleshälar det där att jag ramlar fram, särskilt i lättridningen, och jag känner till mitt problem så väl. Inte blir det bättre av att jag tittar ner.....

Min gamla ridlärare på Lidköpings Ridklubb sa en gång till oss om man vill ändra ett problem i sitsen måste man tänka på det även när man inte sitter till häst. Sagt och gjort jag tränade på att lyfta blicken även när jag kom hem och under dagen idag. Det var inte så enkelt som det lät. Jag har kommit fram till att jag större delen av livet gått och tittat i marken!!! Gunnar skrattade åt mig och sa att det hade han tänkt på att jag oftast tittade ner och inte såg om det stod någon eller något i vägen. När jag är ute och går eller rider har jag oftast fokus bara några meter framför och är i min egen lilla introverta värld. Hopptränare har påpekat att jag måste planera min ridning av banan mer och det hänger troligen ihop med detta. Ibland har det varit ett försvar antar jag, ett sätt att skärma av i lägen där man inte orkar vara social, för att skydda sig själv. Jag var ganska blyg och osäker när jag gick i skolan och tror att jag började titta ner då. Jag får ofta höra att jag inte ser folk som jag möter på affären eller i bilen. Det är inte så konstigt eftersom blicken hela tiden är riktad lite neråt och inte uppåt framåt. Kära vänner jag är inte stram utan det är bara en dålig ovana   . Nu ska det i alla fall bli ändring på det och jag ska träna på att titta upp så får vi se om jag sitter bättre på nästa dressyrträning. Tänk att det ska ta 40 år innan man inser att det finns en värld ovan marken :).

Stina var jätteduktig på träningen. Det var stor skillnad mot för en månad sedan tyckte Anna. Började med att rida henne i låg och rund form. Vi red många övergångar och ryggningar. Jag ska rida små steg både i traven och galoppen eftersom hon när hon länger iväg blir lång och inte orkar hålla ihop i stora gångarter ännu. Det blir för jobbigt för henne. Takten är viktigare än tempot. När hon blir trött och ramlar isär, islandshästtrav kallade Anna det, så måste jag snabbt sätta tillbaka henne i takten igen. Om jag har henne ställd i nacken för att få en eftergift ska det vara bara ställning i nacken och inte böjning av hela hästen. Det kändes i alla fall som en mycket bra träning. De saker Anna påpekade var just sådant som jag redan tänkt på och som jag jobbar med till vardags och det var skönt att få en bekräftelse på att jag jobbat med rätt saker. Mitt träningsupplägg med ridning ungefär varannan dag och aldrig mer än två dagar i rad innan vilodag tyckte hon var ypperligt. Stina är en fin häst och vi ska vara rädda om henne, framförallt har hon en härlig arbetsmoral och skalle.

Övergångar trav-galopp i slutet av passet. Tack snälla Jenny för att du filmade!

Lite kul var det också att Anna frågade om jag var uppfödare till Irenes fina unghäst Falcon. I de lägena är jag en stolt uppfödare och mycket sugen på att betäcka Royal snart igen och utnyttja betäckningsrätten....Kan jag beställa spermier av honkön tro?

Läxan denna träning? Sträck på mig och TITTA UPP!!! Hur går ni? Tittar ni i marken eller ser ni omgivningen runt omkring?   

/Lotta